Så, det som fick mig att starta den här bloggen var ju inskolningen av vår son Edvin, och jag tänkte jag skulle berätta lite mer om den. Jag hade bävat lite för just inskolningen, dels för att jag innerst inne hade velat vara hemma med vår son lite längre, men också för att det var min sambo som skulle genomföra den och jag kände lite maktlöshet i situationen.

Vi startade inskolningen när Edvin var nästan 17 månader. Vi hade fått information om att den skulle pågå under två veckor och att allt skulle få gå i barnets och vår takt, ingen stress. De första tre dagarna var Gustav med och de var på förskolan en timme första dagen, tre timmar andra dagen och två timmar tredje dagen. Dag fyra var det dags att lämna.

Till saken hör att på den här förskolan skolar de in alla barn samtidigt, i det här fallet 12 stycken. Tre pedagoger ska alltså bygga relation till 12 nya barn samtidigt. Vi märkte ganska snabbt att det var väldigt stökigt och många ledsna barn. Jag märkte på Gustav första dagen han lämnat att han tyckte det kändes lite jobbigt, men lade inte så stor vikt vid det. Jag var dessutom hemma sjuk i covid och hade fullt sjå med att överleva i feberyran.

När jag blivit piggare var det dags för mig att följa med och lämna. Det är en av de värsta upplevelser jag haft. Vi kom till förskolan vid 8.30 och kliver in. I rummet där de samlas sitter två pedagoger med 6 barn varar 5 gråter. De försöker såklart trösta men de är ju bara två personer, så det är ju omöjligt. Edvin visar att han vill amma, så vi går ut till ett annat rum en stund och tar det lugnt och ammar där. När vi går in igen har fler barn anslutit och nu är det 9 barn som gråter. Flera av de här barnen har gråtit sedan vi kom, dvs nästan i 30 minuter.

Jag var så chockad av hela upplevelsen och både jag och Gustav kände så starkt att detta inte är en miljö där vi vill lämna vårt barn. Från den här dagen började då vår konflikt med förskolan där jag följande vecka fick ha samtal med ansvarig på avdelningen, förskolechefen och rektorn. Vi menade på att vi ville skjuta inskolningen framåt i tiden tills det lugnat ner sig på avdelningen, alternativt att vi ville vara med flera dagar tills Edvin fått knyta an till pedagogerna. Men vi fick inget gehör. Man menade på att det kommer lugna ner sig när barnen blivit trygga. Vi menade på att barnen ska få bli trygga först innan de lämnas.

Jag har läst en hel del om anknytningsteorin och vi har det som en bas i vårt föräldraskap. Många kallar det nära föräldraskap, och det är vår ambition att hela tiden vara närvarande med Edvin. Inom anknytningsteorin menar man att barn som börjar förskola ska inte lämnas, de ska lämnas över, från en trygg aknytningsperson till en annan. Det upplevde vi inte att det fanns förutsättningar för i den här situationen.

Hur som helst så hade vi Edvin hemma några dagar och sedan började vi om, men på våra villkor. Första dagen var Gustav och Edvin där tillsammans en halvtimme och då var de ute och lekte på gården. Andra dagen lämnade Gustav en timme, men var i närheten och smygtittade att allt gick bra. Första veckan lät vi sedan Edvin vara där två timmar om dagen, då var de utomhus hela den tiden och lekte på gården. Miljön kändes mycket bättre och lugnare och inte lika kaosig som att vara instängd i ett rum med gråtande barn. Andra veckan utökade vi så att Edvin stannade tre timmar, klockan 8-11, och då åt han också lunch. Han var ledsen vid lämning men vi stannade hela tiden kvar och tjuvkikade att det gick över på mindre än fem minuter. Vi var också noga med att någon i personalen tog emot honom ordentligt och kunde bära honom och trösta.

Nu är vi inne på andra veckan med tre timmar om dagen och redan i fredags förra veckan så kunde vi lämna helt utan gråt eller ledsamheter. Edvin skuttar in på gården och börjar leka, vi vinkar och säger hejdå.

Det var en extremt jobbig tid i början när vi kände att det inte fungerade och jag ifrågasatte mig själv väldigt mycket till och från, men jag visste hela tiden innerst inne vad som var rätt. Jag förstod bara inte hur inga andra föräldrar kunde reagera som jag och protestera till hela upplägget? Hur kunde i vara de enda som kände såhär? Nu känner jag ett lugn inom bords och en stor tillfredsställelse att vi stod på oss och gjorde det som kändes bäst för oss och vårt barn. Jag är stolt över att jag har följt magkänslan, även när det var svårt.