När vi stötte på patrull under inskolningen kände jag mig väldigt ensam. Jag undrade varför vi var de enda som reagerade på en inskolning som för oss var så uppenbart dålig. Var var alla andra föräldrar i den här gruppen?

Nu kan ju inte jag veta vad de andra föräldrarna tänkt och känt, men jag kände mig väldigt ensam i situationen. Jag vände mig till en facebookgrupp Nära Barnomsorg för att få stöttning i hur vi skulle hantera situationen. Att där få bekräftat att det jag kände var rimligt och naturligt, att få uppbackning och hejarop om att vi skulle stå på oss, det var helt ovärderligt.

Jag tror att det är många som känner sig ensamma i sitt föräldraskap. Allt från att man tror att man är den enda som fortfarande ammar sitt 1,5 åriga barn, till att känna sig som en överkänslig mamma för att man tycker att det är jobbigt att ens barn gråter vid lämning på förskolan. Varför är det såhär?

Min upplevelse är att det har blivit så normaliserat att hålla problemen för sig själv. Att vi gör så mycket här i livet för att vi borde. Har vi tappat kontakten med vår intuition och vår inre kompass? Vad har egentligen hänt med oss som gått emot vår magkänsla allt för många gånger?

Många är vi som innerst inne vet. Innerst inne känner vad som är rätt för oss och vår familj, men av olika anledningar väljer att ignorera den känslan och gör det som förväntas av oss. Och det gör mig ledsen. Det är sorgligt att vi hamnat här och jag är orolig för vad konsekvenserna blir på lång sikt, för oss som individer och för oss som samhälle.