När jag var gravid med Edvin hörde jag talas om de tre faserna som beskriver ett litet barns behov och önskemål och närhet till sin mamma. De första nio månaderna är bebis inuti magen och myser och trivs. Bebis och mamma är en och samma kropp, delar samma blod, hör ihop.

När bebis föds har den ett enormt närhetsbehov. Detta behov kommer från bebisens totala beroende av mamman för att överleva. En nyfödd bebis trivs allra bäst i mammas omedelbara närhet, dvs på hennes bröst. Här kan bebis höra mammas hjärtslag som känns igen inifrån magen. Mammas andetag reglerar även bebis andning och ger trygghet. Mammas kropp ger värme som bebis behöver för att må bra. Amningen är såklart också en viktig del i detta, den ger både näring, värme, trygghet och närhet.

Närhetsbehovet hos barnet fortsätter vara stort under lång tid och man brukar säga att efter nio månader på utsidan av magen, då bebis velat vara på sin mamma, kommer nästa fas vilken innebär att barnet vill bara nära. Den här perioden pågår mellan 9 och 18 månader.

Den här veckan blev Edvin just 18 månader och jag har senaste tiden reflekterat lite över hur väl jag tycker att de här faserna har stämt med min upplevelse. Edvin hade ett enormt närhetsbehov i början. Han var konstant klistrad på mig, sov nästan bara på eller bredvid mig och jag bar honom hela dagarna. Han var inte förtjust i att ligga i vagnen och selen blev vår bästa vän. Nästan alla promenader slutade med att jag bar honom i selen och rullade vagnen. Jag kunde inte gå någonstans utan selen!

Jag minns att det stundvis var väldigt påfrestande att hela tiden ha en bebis klistrad vid sig. Men såhär i efterhand känner jag att tiden ändå gick väldigt fort. Det är svårt att föreställa sig på förhand hur intensivt det är att få en bebis, och det är precis lika svårt att föreställa sig att det tillståndet en gång kommer gå över när man är mitt i det.

Med tiden ändrades saker och vi kunde ha en större och större distans. Jag skulle ändå säga att det nog hängde kvar längre än just nio månader det här med att ha mycket kroppskontakt, men den senaste tiden har Edvin frigjort sig mer och mer. Vi är ifrån varandra flera timmar de dagar jag är på jobbet. Han kan sova sin eftermiddagsvila utan att jag ligger kvar bredvid honom och han går själv nästan överallt. Det är häftigt hur fort tiden går och hur fort saker ändras.

Skulle jag få ett till barn skulle jag nog ha lättare att hantera den där första väldigt påfrestande tiden, för nu vet jag att den inte varar för evigt. Men jag minns också att jag njöt väldigt mycket av att ha Edvin nära. Det har hela tiden känts som en väldigt stark instinkt hos mig att inte vara ifrån varandra och jag har fortfarande inte sovit borta från Edvin.

Ja tänk, min lille kille är redan 18 månader. Jag ser så mycket fram emot att följa hans steg vidare ut i en ökande självständighet, även om jag är övertygad om att vi båda två kommer ha en önskan om mycket närhet ett bra tag till.