Jag ser ganska ofta i forum på nätet, facebook och andra sociala medier, hur föräldrars behov styr hur vi väljer att agera i förhållande till våra barn. Och visst är det så, man utgår från sina egna behov och försöker anpassa sina omständigheter för att det ska passa så bra som möjligt. Men jag känner ändå att man ibland glömmer bort barnets behov. Jag ska ge ett exempel:

Förälder skriver i ett forum och frågar hur man får en bebis som är en månad gammal att sova mer på natten. Man är trött och sliten och längtar efter att få sova sammanhängande nattetid. Jag förstår ju förälderns längtan. Man får inte sitt sömnbehov tillgodosett på samma sätt som tidigare när man har en nyfödd bebis. Men barnets behov då? Ett litet nyfött barn är helt beroende av närhet och trygghet från föräldern för att överleva. Det är således helt normalt för en bebis att vakna ofta och kolla av att mamma eller pappa är där.

Andra exempel finns när det gäller amning. Det är krävande att amma ett barn. Det är i princip ett heltidsarbete att se till att din nyfödda lilla bebis får det den behöver i form av näring och närhet, vilket amningen ger. Många jag möter slutar med amningen i ett relativt tidigt skede (innan 6 månader, vilket är rekommenderat som minimum för helamning av WHO), för att man vill ha egentid, sova bättre eller andra anledningar som har att göra med de egna behoven, inte barnets.

Det är känsliga frågor att diskutera och ofta kommer många upprörda känslor fram när man försiktigt frågar kring dessa val. Men varför är det så känsligt?

Jag tror att vi innerst inne vet ungefär vad våra barn behöver och vi vill inget hellre än att kunna ge dem det. Utmaningen ligger i att vi lever i en tillvaro som inte är anpassad för varken barn eller föräldrar. Vi förväntas leva upp till förväntningar som omöjliggör att leva efter instinkten och biologin. Hur ska man tex orka arbeta heltid samtidigt som man har en ettåring hemma som väcker en på natten och behöver trygghet och närhet? Hur ska man kunna vara hemma med barn under 3 år om man inte får ekonomin att gå ihop?

Vi lever i ett samhälle som ligger ganska långt ifrån så som vi biologiskt sett är styrda att leva. Vi skulle må bättre av att leva nära varandra, bara stressa när det är absolut nödvändigt för vår överlevnad, vara fysisk aktiva, äta lagom och hälsosamt och ägna åt oss att fördjupa våra mellanmänskliga relationer. Men hur ska vi hitta tid till allt det?

Så vi står här, med våra behov och våra barn behov i varsin vågskål och försöker hitta rätt. Det är sannerligen inte enkelt. Men vi får inte glömma bort barnens perspektiv. De har ingen möjlighet att föra sin egen talan, så vi måste vara lyhörda. Följ din instinkt, oftast vet du vad som är rätt om du bara lyssnar på din inre röst.