Igår kväll var jag på mitt första möte med skolrådet i Edvins skola (där han går i förskolan). Tema för mötet var läsning och skärmtid och det var väldigt intressant att höra resonemangen från föräldrar med lite äldre barn. Men det var inte det jag tänkte skriva om idag! Jag träffade nämligen en mamma till ett barn i Edvins grupp och hon frågade lite kring hur inskolningen hade gått. Jag gick inte in på detaljer men sa att det varit lite stökigt i början men att vi nu landat i ett bra upplägg för oss. Då svarade hon att ja jag vet hur det är, jag kunde inte arbeta heltid på typ ett år när vår äldsta började förskolan.

Hon beskriver då hur hon har varit tvungen att lämna ett gråtande barn på morgonen och sedan komma och hämta tidigt för att han skulle orka dagarna. När hon hämtade grät han hejdlöst för att då kunde han släppa fram alla känslorna som byggts upp under dagen. Hon beskrev det på ett sätt som att ja, det är bara så det är och nu blir det väl samma ungefär med nästa barn.

Jag kände bara att men herregud. Om mitt barn hade gråtit varje dag vid lämning, och sedan varje dag vid hämtning på grund av att han upplevt dagen så tuff och äntligen kunde slappna av och låta känslorna komma när han träffar mig, då är ju något väldigt fel! Hur har det blivit såhär? Hur har det blivit så normaliserat att våra barn gråter hejdlöst både vid hämtning och lämning och det är något vi som föräldrar bara finner oss i? Hur har vi blivit så avtrubbade? Om det fortfarande är så tufft för de här små barnen efter ett helt år i förskolan så måste det väl vara ett tecken på att något inte lirar? Att de inte har funnit den där tryggheten som de behöver?

Förra veckan var det föräldramöte i förskolan och då pratade jag med en annan mamma i gruppen. Hon berättade att hon inte lämnar på morgonen för det är så tufft med all gråt. Här har vi alltså en mamma som helt har avskärmat sig från situationen med sitt ledsna barn för att det är för tufft för henne att uppleva. Pappan tar alla lämningar. Jag blev mållös. Detta är bara ännu ett exempel på hur normaliserat det har blivit med dysfunktionella inskolningar. Man bara accepterar situationen och hanterar det bäst man kan, ibland genom att helt distansera sig.

Jag kan inte låta bli att fundera kring vad det här gör med oss som människor. Vad gör det med oss som mammor och pappor? Min övertygelse är att den här känslomässiga avtrubbningen är rent av skadlig för oss och påverkar oss i flera delar av vårt liv. Hur ska vi kunna lära våra barn empati och omtanke när vi skärmar av oss och stänger ner våra känslor, biter ihop och står ut? Går det att gå emot sin inre kompass och samtidigt vara en bra förebild?

Jag tror tyvärr inte det. Jag tror att det vi gör när barnen är små påverkar både oss och dem för en lång lång tid framöver.